Alltet
Jag fanns länge i en värld av skulpturer. Med barnsben sprang jag i oceaner av lera, mellan de säregna formerna och den ständigt närvarande doften av kol och ved. Elden i den stora ugnen som brann flera dygn i sträck. Konsten som aldrig tog slut, som alltid var viktigast.
Sedan lämnade jag allt det där. Födde egna barn. Gjorde andra saker. Bytte namn. Men längtan efter den fullständiga närvaron i att arbeta med keramik hann upp mig så småningom. Jag började elda med ved och göra raku. Det är en snabb process, där mycket kan gå fel. Det passade mig. Jag tog tillbaka mitt namn och uppfann min egen värld – där både raku och stengods ingår.
Från jordens inre: leran! Och av leran – skålen – det halva klotet som kan fyllas med vatten och släcka törst. Eller som idé – förvaring av minnen, drömmar, tankar och förhoppningar. Teceremonin med det delade klotet, de mjukt kupade händerna runt den organiskt formade skålen, läpparna mot dess kant och det smakrika teet som värmer och manar till att uppleva inre frid och stillhet.
I mitt uttryck är de abstrakta formationerna ett återkommande, nästan självklart motiv. Det handlar om livets ursprung. Den samhörighet och likhet hos allt levande som finns i form av celler, mikrober och upprepade matematiska mönster. Från det minsta till det största. Alltet.
Cecilia Kraitz