Silvae
Keramik och foto
Myllan till växter, och växterne ätas av djuren,
där de göra djurens delar, så att jorden,
som blivit förvänd i säd, går sedermera under namn av säd i människans kropp,
där förvandlas av människans natur till kött, ben, nerver etc.
och då människan efter döden förruttnar,
förfaller Naturens kraft och människan varder åter till jord,
dädan hon tagen är.
Carl von Linné
(Ur K. Ekman (2007). Herrarna i skogen. Stockholm: Albert Bonniers Förlag)
Utställningen utgår från skogen och träden. Deras existenser är lika sammanflätade och cykliska som människans. Växande måste få ta tid.
Renata Francescon har länge utforskat växters levnadsförlopp och därigenom tidens gång och varats förgänglighet.
Som en fördjupning har hon intresserat sig för växtneurobiologi, som behandlar hur växter lever. Aktuell forskning visar att växters agerande liknar mänskliga beteenden, att växter livnär och skyddar svagare växter, samspelar med och växer tillsammans med andra organismer för att säkerställa bådas utveckling.
I naturen pågår processer som är långsamma, t o m dolda, och som synliggörs först då de uppmärksammas genom nära observationer och slutsatser.
I utställningen närmar sig Renata Francescon myten och sagan, där skogen oftast betraktas som mystisk, främmande, fördold, fylld av hemligheter och okända väsen.
Skildringarna förbinder skogen till det okända, som kan rymma det fantastiska och det fasansfulla. Som skogsrået, skogens härskarinna, i den nordiska folktron, eller den dunkla skog i vilken Dante finner sig ensam i Den Gudomliga Komedin.
Renata Francescons arbeten knyter an till existentiella frågor, våra djupaste känslor samt den kraft och sårbarhet som ryms inom oss. Hennes arbeten utvecklas i mötet mellan motsatser. Det har fört henne till områden som vid en första anblick inte verkar ha någon större kontaktyta. Allt ifrån former där glasyren ligger lager på lager, ömsom tjockt, ömsom tunt, en förnimmelse av ett flöde som avstannat mitt i ett skeende, som ett fruset ögonblick. Till mer avskalade arbeten där enbart lera och form bär gestaltningen. Det som intresserar henne och som förenar verken är hur en upprepning av samma modul eller form förändrar föremålets natur. Ett annat återkommande tema är relationen mellan ljus och skugga, både som fysisk närvaro och i en vidare tolkning. Hon har arbetat med former och gestaltningar där ljuset skapar skuggor, som blir till nya interagerande skepnader. Det kan vara en erinran av vaga minnen, upplevelser, förnimmelser eller känslor som uppdagas.
Renata Francescon har ställt ut i såväl nationella som internationella sammanhang och finns representerad på olika museum nationellt och internationellt. Hon har erhållit ett flertal stipendium, varit ledamot i Bildkonstnärsfonden mellan 2013–2017 och arbetar sedan flera år som lärare på inriktningen för keramikkonst HDK-Valand vid Göteborgs universitet.